Två år och 2 månader har snart gått sen jag och min pojkvän blev tillsammans, jag kommer ihåg den dagen
vi träffades för första gången, mycket nervös satt jag på tåget till göteborg ( vi har ett långdistans förhållande dvs
men  vad gör det ? kärlek är kärlek, jag plågas inte direkt utav att han bor i där och jag i sthlm) Men första dagen var nog den plågsamaste dagen, man fick inget ur mun nämnligen, tysyhet och stillastående tankar med huvudet ner i marken, pinsamt som satan men jag försökte, en sak som gjorde mig kanska irriterad också var att han snackade med en brud som jag bråkade med i sthlm, han skrev till henne att hon var sötast av allt, klart man blir förbannad och sen den dagen sattes min svartsjuka igång, en riktigt djup svartsjuka också, som plågar mig fortfarande, bara jag hör ordet "tjej"
självklart låter jag som ett dumhuvud som är så här men kan man ro för det ? nej inte jag. jag har sagt det till M
men han har både struntat i det och accepterat det, upp och ned. men det är ju som man säger

Svartsjuka är grunden till att vara rädd att förlora den man älskar

---